Jajjemen, städar och stökar bort gammal skit som jag tydligen ansett vara av något värde någon gång. Jag har tammefan sparat på allt! Jag är värre än gammmfolk, värre än gubben i filmen "Jägarna" som enligt utsago ansåg att vissa saker "...kan vara bra att ha om det blir riktigt kallt" men jag ska säga er det att så kallt att jag behöver ens en tredjedel av alla konstiga pryttlar, manicker och molijoxar jag hittat nu, så kallt kan det inte bli för den absoluta nollpunkten ligger på minus 273,15 grader celsius. Eller noll kelvin om man så vill.

Imorgon är det flytt som står på tapeten, konstigt uttryck, vem fan kan stå på en tapet? Jag försökte när jag tapetserade, gick inget vidare. Jag är rätt obra på tapetstående.

Ännu inte helt och fullt klar i lägenheten med småpillet, men så får det bli, som vanligt. Jag har aldrig bott i en lägenhet där jag fått fingrarna ur den bakre ringmuskeln och monterat tillbaka golvlisterna före utflytt. Jag tror det är en fetisch jag har, golvsockellöst. Kinky shit, nästan som bajsblöja, pannband och fulla schäffrar.

Nu går golvmoppen vidare till nya äventyr, Tjippitjoo

Hur FAN kan det gå så skevt? Dyngfulla, och troligen narkotikapåverkade, tioåringar som kastar stenar mot polisen? Föräldrar som inte kan hantera sina barn, ja, barn, små barn! Nu talar vi inte om tonåringar utan barn! Tio år, vad går man i då? Det som på min tid hette mellanstadiet? Jag blir förfärad, hur ser deras familjesituation ut?

Vad är de bakomvarande orsakerna? Totalt utan diciplin? Hippie kollektiv med blomkål till frukost? Skämt åsido, det är hemskt, riktigt hemskt. 
Om dom hamnar så snett redan i den åldern, vart slutar det?

Jag kan bara inte förstå. Tyvärr är nyheter oftast väldigt, väldigt grunda och rätt vinklade. En notis på ett par rader säger lite om de faktiska omständigheterna och vad som hänt. Men någon bakomvarande sanning är det säkerligen, inte direkt jokkmokksposten som publicerade det hela utan Dagens Nyheter, som i mina ögon, fortfarande är en tidning med nyheter, ingen skvallerpress eller förteckningsblaska över reklamsverige.

Jag blir häpen, å andra sidan, gatubarnen i centralamerika har sådant som vardag, utan socialt skyddsnät som kan gripa in. Tyvärr är vi rätt avtrubbade av alla hemskheter och gör skillnad på äpplen av olika färg när det i slutändan är samma sak. Det är nog så att det måste kännas relevant för oss här på våra breddgrader innan vi 
reagerar. Tyvärr, men jag tror det är mänskligt. Vi är rätt insnöade och trångsynta och jag är inte ett dugg bättre än någon annan, även om jag skulle vilja vara det. Låt oss börja bry oss om eländet i världen.

Skygglappar på, varför då? För bekväma? Vi tänker nog alla, det är inte mitt problem, men se, det är det visst det om 20år när det är dina barn det handlar om. Då kanske det inte finns någon hjälp att få, men om vi engagerar oss nu, då kanske det finns hopp. Jag hoppas...

Mitt mål är att till våren åka iväg som volontär och bidra med något, men framförallt se hur världen verkligen ser ut bakom alla fasader. Alla ansikten bakom maskerna. Världen, usch...

Söndag kväll, helgen är slut. Jag som såg fram emot en långhelg med ledig fredag. Vad blev det av det? Massa åkande. Det har blivit en bra flock med mil i helgen. Men vad tusan, familj är topp prioriterat tillsammans med vänner.

Sammanfattningsvis så har helgen varit riktigt trevlig med många skratt och mycket glädje, nya bekantskaper och fräscha ansikten. Lagom helt enkelt. Jag mår bra, jag är tecknad. Är man tecknad kan inget vara dåligt.

Nästa helg blir det krogrunda som det ser ut. Vem är på? Jag tror att planen för en gångs skull är att bli så full att man platsar på zoo. Fyllesjuk så man har frossa och skakar som en febersjuk bög i ett sparrisfält. En riktig karate-fylla.

Det var längesedan jag ens var i närheten av något dylikt och det lär sluta med ett par kalla i glada vänners lag, lite bus och sus. Sedan lugna gatan. Men vem vet.

Jag är tecknad och livet är bra.

Lite så känns det emellanåt, som att cykla Tour de France på en frigolitcykel som faller sönder i smulor.

Det slog mig precis, fan, mitt liv är in i helvete trist. Mestadels för att jag saknar motivation just nu.
Det har inte hänt ett förbannade dugg i mitt liv på över ett halvår, nåja, nytt jobb och så, men inget verkligt uppfriskande. Det är, i stort sett, samma tråkiga vanor och mönster. Träningen har gått åt helvete. Åre Extreme Challenge blev det inget av pga diverse anledningar. Blä!

Jag behöver energi, energi så  att jag orkar slutföra alla miljarder saker jag tagit på mig, energi så jag orkar umgås med mina kära vänner medans jag har några kvar. 
Jag håller som bäst på att gräva ner mig i jobb, rent av dränka mig, varför gör jag så?
Förmodligen för att inte ha tråkigt, för att inte ha tid att märka hur tråkigt, trögt och torftigt mitt liv är.

För det är så det känns, torrftigt, trist och trögt. Det händer inget roligt, visst är det roliga episoder och en
del glada stunder, men ingen lycka. Det saknas något. Uppskattning? Kanske det saknas, tar allting för givet.

Rastlös, sur och vrång, vill gråta, skrika och bråka. Ett fullkomligt kaos.

Och där mitt uppe i alltihopa trampar jag vidare med spänstiga tramp på min frigolitcykel med kurs rakt emot avgrunden. Vad jagar jag? En kollaps? Se vem/vilka som ens skulle märka det? Nån?

Och där stod han alldeles ensammen mitt i det stora folkhavet och kände sig väldigt isolerad ifrån omvärlden. 
Ett mellanting mellan självvald distans och ofrivillig isolering...Står ensam kvar på tå...

Någon som reagerade på rubriken? Budgivningen på mig sker genom att man skickar ett mail till [email protected] med önskemål, bud och bild samt en kort presentation med bild på den eventuella klienten.

Skämt åsido, skippa presentationen, räcker med bilder och bud.


Jag känner mig lite tom, som ett halvt ark papper, ett nästan oskrivet blad som man inte riktigt vet vad man ska göra med. Man är inte riktigt nöjd med inledningen på det man skriver men kan samtidigt inte förmå sig att knöla ihop det och kasta den skrövliga pappersbollen i sopkorgen för att sedan kunna börja om igen, det är något visst med det där halva arket papper. Det har potential, det kan bli något storslaget, något grandiöst. Men förmår man slutföra det?

Vad ska man göra med det där arket. Så många oskrivna rader, ger inte det lite skrivkramp och prestationsångest? En tillfällig brist på motivation och engagemang, en lätt skrivkramp och synapser i hjärnan som kopplar fel oftare än en grekisk elektriker.

Ett halvt ark papper, det där halvfärdiga som man vill slutföra, man vill ta ett par steg på vägen för att väcka sig själv. Vakna på en ljuv sommaräng. Men man måste själv ta stegen dit, det finns inga färdiga turlistor i livet karusell och ingen tvingar med dig någonstans. Jag behöver lite förnyelse, jag behöver några tomma rader att fylla med vitnesmål om skratt och lycka, glädje och ro. Jag är rastlös och trist.

Gubben Grå har tagit semester är ord som prickar in stämningen. Om semestern består av slentrian tristess och få källor till lycka men trots allt några till glädje. Jag vill nått nytt, nått glatt nått vackert och ljuvt.

Och han stod ensammen mitt i den stora folksamlingen och tittade på när livet makligt lunkade förbi, varför hade livet så bråttom och måste livet verkligen se så grått och anspråkslöst ut? Och det var allt en liten korg som livet bar med sig alla stundande glädjeämnen i. Men vem vet, det kan vara ett frö som gror, växer, kraftfullt blommar ut och bär frukt. Vem vet. Men där stod han, alldeles ensammen omgiven av en väldig massa människor som alla visste vem han var och kunde hans namn.

Ett halvt ark papper, ett helt liv. Siffror som utgjorde grunden i några nedkluddade telefonummer vilka försatte personen som slog dessa sifferkombinationer på en telefon i kontakt med människor. Personer som han visste namnen på och som han talade med ibland. Ett halvt ark papper, så mycket i så lite. Några blyerts streck som betyder så mycket. Ett halvt ark papper, ett helt liv.

För övrigt är jag inte alls kåt eller snygg, jag har slutat vara sådant. Jag är en utarbetad arbetsnarkoman som bara tycker om pengar, som bara bryr sig om pengar.

Han pjäxor dom är allt förstora, skidspåret är för långt. Skulle vinna med förlora, vasaloppet gång på gång. För kullan hon med kransen, hon var hans kärlek, tro och hopp. Första pris och sista chansen att komma ur sin vasaloop. 
Att få en krans runt halsen, pensionsavgång och vederlag. 
Ja, han svalde hela valsen, bara stå ut ett litet slag. 

Gubben körde uppkört spår, jobba som fan, sov och drack. Längtan molar till ett magsår, small till en hjärtattack. 

Jag lånar hejvilt av både Strindberg och Stefan Sundström. Så slipper ni anmärka på att jag är en simpel tjuv, jag erkänner, spöstraff och femtio rapp på min bara blodiga rygg.

Jag vill ha vackra solnedgångar vid havet, troll och älvor, krumma ryggar och magiska örter.


                                                                                       -Stefan Sundström, Troll och Älva

Så ruskigt bra, så talande. Så känslosamt, så smärtsamt med onda törnrostaggar som sitter djupt i hjärtat.
Det är vackert och gör ont.

På berget sitter en man, en grubblande man som undrar och frågar. Frågar sig själv vad och varför. En man som inte förstår men fortsätter fråga sig själv till vansinne. Grubblandet breder ut sig som ett giftutsläpp i en bäck. Det förs vidare med strömmen och snart är den lilla bäcken, och lilla bäcken mot älven rinner, och älven rinner mot stora hav. Och aldrig mer man finner vart den lilla bäcken blev av. Men giftet finns kvar.

Nu svamlar jag bara en massa, en kantig dystervals. Fumlig, ful och dyster. 

Nu lät det väldigt grått och det kanske är så det är om jag börjar fundera och analysera, men vardagen är dräglig och det är sällan jag tänker efter. Det är tacksamt att stänga ut sig själv ifrån omvärld och sin inre värld. En enklav i mitt sinne. Omgärdad av det smetiga, trista gråa men ack så lyckligt ovetande och bekymmerslöst.


Din kjol var tom, du var någon annanstans. Svårt att sova utan hjälpmedel inatt, somna lycklig.
Det är en gåva att få sova som ett barn, somna lycklig.

Silverek ek och knölbegonia.




 

Vad är det med oss (jag räknar in mig själv också, är det okej?) människor egentligen?

Varför ska vi alltid tycka en massa utan att ha alla kort på bordet? Ha en fruktansvärd massa åsikter om hur man ska navigera utan att ha vecklat ut kartan och bestämt sin position eller ens sneglat mot målet?
Varför vet alltid den som sitter bredvid och serpå hur saker ska göras rätt? Varför vill alla vara livskonsulter?

Jag fick för något år sedan definationen av "konsult" förklarad för mig, av en konsult, den var klockrent träffsäker och lyder som följer: "En konsult är någon som berätt för dig hur du ska göra det jobb dom själva inte klarar av att göra"

Jag vill inte lyssna på några så kallade "råd". Jag känner min situation och vet vem jag är och hur jag fungerar. Har ingen lust alls att vara social. Inga ambitioner att vara det heller. Sitta och försöka vara trevlig när jag heldre sitter på en stubbe i skogen och dricker kaffe, kommer inte på fråga. Då blir jag en hycklare och det tänker jag inte vara.

Däremot inte sagt att asocial är samma sak som isolerad. Eremit på ett berg i skogen är jag bara på fritiden, som förövrigt inte existerar i min värld för tillfället. Men det är själv valt och ej något att klaga på.

Nu badar jag i norrländska vattendrag.

Jag lägger ner bloggandet för ett tag nu. Har inget att skriva om, ingen motivation att skriva heller för den delen.
Desutom saknas tiden. Det är grått. Bloggen är nu en återvändsgränd. Kanske blir en genomfart framöver.

Allt har sin tid

Jag kan inte hjälpa att jag är så fruktansvärt bra, duktig och underbar.

Förstår att alla ni andra som inte är mig blir avundsjuka nu. Men hav förtröstan, Murphy hade måndag varje dag. Varför annars inse att livet är ett helvete och sedan dör man? Eller som han uttryckte det: "Om något kan gå fel så kommer det att gå fel" Och han har alltid rätt!

Tursamt nog så bekommer inte det mig ett dugg. Jag är den där killen som alltid har ett par centimeter luft mellan fötterna och golvet. Precis! Jag har lärt mig levitera, det är så förbannat dyrt med strumpor.

En dag närmare båt-åk, tuut-tuut. "Du ska ha jävligt klart för dig att det är jag som är kapten på den här båten" (Med finsk brytning)

Tur det börjat blåsa så mycket varje dag. Det är nog växthuseffekten som ställer till det men han blåser nog bort snart. mot oändligheten och vidare! (Faller med stil)

Om du vaknar en måndagmorgon, sovit lite förlänge, ska iväg på jobbet men måste slänga i dig frukost. Du öppnar skafferiet och ser att du har fyra flingor kvar i flingpaketet, brödet har skaffat päls inför den kommande vinterkylan och  müslin tappar du självklart ut över hela golvet i ren och skär fummel-lycka.

Du lyckas som bäst sopa ihop lite av müslin, så det knappt blir till en tallrik. Du öppnar kylskåpet och där är det tommare än på bank kontot. När du i ren frustration skriker till ekar det som mellan alptopparna i Sound of Music. 

Du skiter i frukosten men ska iaf göra lite kaffe. Espressobryggaren exploderar och du har kaffegegga över hela köket och långt ut i hallen. Du snubblar på tröskeln och slår huvudet i skohyllan, klämmer fingrarna i dörren och snubblar i trappen och hjular tre våningar. Kravlar dig upp och skyndar dig ut genom dörren. halkar på en lömsk isfläck utanför dörren och får spendera de kommande tio minuterna med att plocka småsten ur låret samtidigt som du har vansinnigt ont i svanskotan och troligen sträckt dig i ryggen.

Du tittar snabbt på mobilen för att se vad klockan är ser att du är tjugo minuter försenad. Du börjar tokstressa, stannar upp en sekund, funderar på vad du egentligen såg på displayen. Kikar en gång till och inser att det är söndag. Inte måndag, söndag! Du skulle med gott samvete kunnat lega kvar i sängen och slumrat sött.

Min fråga är, hur reagerar du?

Och ja, ibland känns livet så.

Så harmoniskt känns mitt liv just nu.

Nåja, nu ska vi inte överdriva men det saknas lite glädje och motivation. Jag har fastnat i ett tristess-träsk där motivation och harmoni är lika sällsynt som tre glaciärer och en gejser i sahara. Men vad tusan, jag har mig själv att skylla, jag får rycka upp mig. Det är bara så att livet gått i stå, saker börjar förhoppningsvis lossna snart.

För att summera de senaste två veckorna:
Har haft en hel del att pyssla med trots allt. Jobbat lite, gjort lite annan nytta och ett och annat mindre äventyr. Var ljudtekniker på en femtioårsfest, en av killarna, eller säger man gubbe nu när han är över femtio?, fyllde femtio och dom är roliga de där galningarna. Synd att det är så sällan man får krana livespelningar nuförtiden. Måste marknadsföra mig lite.

Förutom det så har det varit väldigt lugnt. Men känner att motivationen så sakteliga börjar återvända. Har dock åkt på en trist förkylning som jag hoppas kunna död med lite whisky nu i påsk. Det ryktas om grillning, fest och eventuellt mer fest. Jag är inte den som är den. Jag känner för att marinera problemen.

Nu är jag inte riktigt seriös, det är inte alls så illa som det låter. Det finns glädjeämnen.

Återkommer framöver med lite roliga episoder, tankar och utlägg om saker och ting. Ska bara få ordning på tankarna så det blir läsvärt och underhållande.

Hjälp! Jag är vilse i veckan!

Bestämde tidigare i veckan, eller var det i söndags? Att jag och Evelina skulle ta en fika på stan på torsdag då det var längesedan vi var och fikade.

Jag får veta att jag måste jobba imorgon och är helt övertygad om att det är onsdag idag. Tittar på datumet på datorn och vägrar inse att det är tisdag idag. Fel datum på datorn tänker jag. Hur jäkla vilsen kan man vara?

Personlig assistent sökes! Fast det heter kanske sekreterare om man inte är förståndshandikappad eller dylikt?

Näe, nu måste jag fortsätta med maten så jag inte dör hungerdöden.

Förresten, finns det tävlingar i glassätande? Jag skulle vinna.

Då har man snurrat runt i sängen som en propeller, varmt var det också så sängkläderna klibbade fast och där vaknade man. Inlindad som en kåldolme. Nästan så jag började fundera vart de hungriga infödingarna var.
Jag tittar mig förtvivlar omkring och det närmsta en inföding jag kunde se var en garderobsblomma, kuste var klar för att inleda operation uppstigning. Sagt och gjort, jag tog mig med mycket stoir möda ur min egentillverkade kokong och där steg jag upp, i full prakt som den fjäril jag blivit. Nej nej! Fel bok, fel saga! Det är en annan historia.

Kaffe.nu!

Bakfylla...

Förut, när man var ung och viril var man inte alls lika trött, seg och mör i kroppen när man var bakfull. Man kunde utan problem göra en massa bus och knas även när man var bakfull. Jag blir förvisso aldrig illamående osv. Men nuförtiden blir jag så mör i kroppen. Känner mig flera år äldre!

Tadaaa: Trumvirvel!

Jag har en teori!

Det kanske beror på att jag groggar på whisky. Då whiskyn är gammal sprit, flera år, kanske åldern sätter sig i bakfyllan och på så sätt gör min kropp äldre. Säg tre år per grogg eller x antal timmar per centiliter. Då är min kropp in i helvete gammal nu. Någon som har en bättre teori?

Och nej! Det har ABSOLUT inget att göra med mängden alkohol man dricker, löjliga tanke!

Ja! Jag fryser alltid om handen när jag äter glass direkt ur paketet. Varför finns det inte glassvantar att köpa? Eller en glasspaketsluva, sådär som det finns till thékannor? Sån vill jag ha till de förekommande storlekarna och formerna av glasspaket. Allt bra får man komma på själv. Jag är förmodligen en idérik människa. Först torrfoder för människor och nu en glassvante. Whooa!

Läs titel, orkar inte skriva den igen.

Vart tar alla använda dagar vägen? Finns det någon galaktisk återvinningsstation för använda dagar? Rekonditioneras dom för att återanvändas? Hur vet man att man upplever en begagnad dag? Hör och häpna, jag har en teori!

Måndagar - Alltid begagnade, varför känns dom annars så sunkiga, solkiga och bruna? En glad måndag? Rekonditioneraren var förmodligen duktig och la ner hela sin själ i att göra dagen till en bra dag. Händer inte speciellt ofta så du behöver inte oroa dig. Men vad är egentligen grejjen med att alltid ha begagnade måndagar? Varför snålar man in på starten? Jag, personligen, skulle lägga lite mer energi på att få en bra start på en vecka. Tänk om flygbolagen snålade in på starten? Hur skulle det se ut? "Alla passagerar ombeds ta med egna stegar och klättra upp i planet som redan befinner sig på tiotusen meters höjd" Funkar inte. Eller tågen: Vad ska man då göra? Löpa ikapp tåget på perrongen och hoppas att man hoppar in i rätt vagn? Blir lika illa som att skippa frukost, viktigaste målet och jada jada jada. Skärpning!
Dags att göra uppror mot dessa begagnade måndagar. Kan dom åtminstonde krydda dom lite? En chokladpralin på kudden när man vaknar vore inte fel. Andra idéer tas tacksamt emot. Jag tänker skicka lite förslag till den förmodade återvinningstationen i yttrebortre.

Tisdagar - I stort som måndagar förutom att det i undantagsfall händer att du får en fräsch tisdag som bjuder på lite roliga saker. Förenklat kan man säga
att dagarna tenderar att bli bättre och bättre ju längre in i veckan man kommer. Faktiskt så är det bara måndagarna som
är riktigt otäcka. 

Nu sitter jag här och stirrar in i ett tomt Pringles-rör. Jag tror jag tappade tråden, återkommer när tankarna klarnat. En tanke i taget tack!

Tankenöt: Är det en nöt om den inte leder någonstans? Syftet med en väg borde vara att leda ifrån punkt a till punkt b. Om punkt b inte finns och vägen sålunda inte leder någon stans. Är det då en väg eller bara en remsa med alternativt underlag?

Förövrigt så tenderar valhajjarna att bli mindre och mindre, varför blir världens största fisk mindre? Kan inte amerikanerna gå samma väg? Fast det är klart, fiskar har inte drive-in banker. Men återigen, vad vet jag, jag har inte frågat.

Nya rapporter ifrån guldfisksskålen väntas när som helst. Håll utkik!

Andra inlägget, fan vad improduktiv jag är. Totalt oinspirerad. Fixa mig ett ligg!

Låt oss börja med inspiration, vem fan kom på det? Varför ska man behöva inspiration? Varför finns det inte inspiration och kreativitet på refill-påse? Man kan köpa allt på refill nuförtiden, undantag finns och mer om dessa senare, men varför inte inspiration? Det är klart, det skulle förmodligen narkotikaklassas och vara farligt beroendeframkallande men vem bryr sig? Ge mig inspiration på refill! Tvättmedel, tvål och tandtråd finns alla på refill, varför? Är det för att det är "fräscha" saker? Om det måste vara så satans fräsch, fixa ett fräsch refill-ligg åt mig då, jag skulle behöva en sexlivs-refill. Fräscht vore bra.

Förändring, vi söker alla efter förändring på något sätt, ständigt denna jakt efter något bättre, något flashigare, något roligare. Inget fel med det men varför är allt så fruktansvärt hysteriskt? Varför kan vi inte bara andas någon sekund, lite eftertanke, lite lugnare, lite smartare. Vore det så 
hemskt om vi faktiskt visste varför vi  har så satans bråttom med allt? Jag personligen skulle aldrig någonsin fundera på varför jag gör något, jag är spontan, det bara händer. Men vi är fruktansvärt dåliga på att se det positiva. Har vi svenskar något satans komplex vi lider av? Något "Hej jag har det ganska bra men jag tycker så satans synd om mig själv och tycker alla har det bättre än mig. Alltså måste jag försöka få det bättre än dom" komplex? Andas för helvete! Men fixa ett ligg åt mig först.

Tristess, dessa vassa klor som kommer krypande över vardagsrumsgolvet och kravlar sig upp i soffan där en inte ont anande Johan ligger och slökikar på tv. Detta monster, denna otäckt otäcka varelse som påverkar en så läskigt starkt, tristessen! Om vi ska försöka oss på att visualisera detta kreatur som i tid och otid hemsöker oss alla: Tänk dig stort, lurvigt och lila. Snälla oskuldsfulla hundögon som ser lite sömniga ut. Fluffig, varm och mysig päls som man bara vill klappa lite på och kela med. Vad vi inte ser vid första anblicken är de omsorgsfullt indragna sylvassa decimeterlånga klorna och de där hemska hörntänderna som så gärna vill borra sig in i någon lämplig ven i halsen. 
Varför går vi med på att denna varelse ska få komma och slå klorna i våra lår, hugga oss i halsen och ständigt dyka upp när man minst behöver det? Äsch, jag snackar skit. Ge mig ett ligg!

Tragiskt inlägg? Ja, men ge mig ett ligg!


Okej, nu blir det lite seriösare, hur det nu ska gå. Alla som känner mig vet att jag inte kan vara seriös.
Dagen har varit som vanligt. Vaknade vid nio, arbetssökande bidragstagare som man är har man lyxen att kliva upp när man vill, funderade på en skidtur, åt en rejäl frukost, klädde på mig och öppnade ytterdörren. Inser snabbt att jag borde tagit på mig simfötterna och cyklopet istället. Det regnare i någon sorts odefinerade snöform. Snorkla igenom ett skidspår? Nje, tar det imorgon så jag hinner leta fram flytvästen. Kryper ner i sängen och somnar om. Vaknar vid tolv och inser att jag borde städa lite och diska undan, gör jag det? Inte en sportkeps. Dricker en espresso, kollar mailen och somnar i soffan. Mest produktiva jag gjort idag är att vara lite datasupport åt min lokala bilbyggare och gått igenom lite papper med honom.

Nu sitter jag här med laptopen i knät och kikar på What about Brian, fan vad jag gillar den serien. Men skit i det. Ge mig ett ligg!

Godnatt!

Jahapp, nu har man satt sig själv i fanskapet igen. Surt sa räven och bet kärringen i arschlet.

 

Övertalad till att börja blogga mina tankar och funderingar eftersom dessa verkar avvika en del ifrån gemene mans normala funderingar. Det här kommer sluta illa, mycket illa, troligast med att fyra vitklädda män kommer inspringandes som modepoliser ifrån Vogue och övertalar mig att en jag-tycker-om-att-krama-mig-själv-skjorta med knäppning på ryggen är det senaste.

Jag återkommer när detta inträffar. Tills dess, ptja, vi får väll se vad som hamnar här.