Någon som reagerade på rubriken? Budgivningen på mig sker genom att man skickar ett mail till [email protected] med önskemål, bud och bild samt en kort presentation med bild på den eventuella klienten.

Skämt åsido, skippa presentationen, räcker med bilder och bud.


Jag känner mig lite tom, som ett halvt ark papper, ett nästan oskrivet blad som man inte riktigt vet vad man ska göra med. Man är inte riktigt nöjd med inledningen på det man skriver men kan samtidigt inte förmå sig att knöla ihop det och kasta den skrövliga pappersbollen i sopkorgen för att sedan kunna börja om igen, det är något visst med det där halva arket papper. Det har potential, det kan bli något storslaget, något grandiöst. Men förmår man slutföra det?

Vad ska man göra med det där arket. Så många oskrivna rader, ger inte det lite skrivkramp och prestationsångest? En tillfällig brist på motivation och engagemang, en lätt skrivkramp och synapser i hjärnan som kopplar fel oftare än en grekisk elektriker.

Ett halvt ark papper, det där halvfärdiga som man vill slutföra, man vill ta ett par steg på vägen för att väcka sig själv. Vakna på en ljuv sommaräng. Men man måste själv ta stegen dit, det finns inga färdiga turlistor i livet karusell och ingen tvingar med dig någonstans. Jag behöver lite förnyelse, jag behöver några tomma rader att fylla med vitnesmål om skratt och lycka, glädje och ro. Jag är rastlös och trist.

Gubben Grå har tagit semester är ord som prickar in stämningen. Om semestern består av slentrian tristess och få källor till lycka men trots allt några till glädje. Jag vill nått nytt, nått glatt nått vackert och ljuvt.

Och han stod ensammen mitt i den stora folksamlingen och tittade på när livet makligt lunkade förbi, varför hade livet så bråttom och måste livet verkligen se så grått och anspråkslöst ut? Och det var allt en liten korg som livet bar med sig alla stundande glädjeämnen i. Men vem vet, det kan vara ett frö som gror, växer, kraftfullt blommar ut och bär frukt. Vem vet. Men där stod han, alldeles ensammen omgiven av en väldig massa människor som alla visste vem han var och kunde hans namn.

Ett halvt ark papper, ett helt liv. Siffror som utgjorde grunden i några nedkluddade telefonummer vilka försatte personen som slog dessa sifferkombinationer på en telefon i kontakt med människor. Personer som han visste namnen på och som han talade med ibland. Ett halvt ark papper, så mycket i så lite. Några blyerts streck som betyder så mycket. Ett halvt ark papper, ett helt liv.

För övrigt är jag inte alls kåt eller snygg, jag har slutat vara sådant. Jag är en utarbetad arbetsnarkoman som bara tycker om pengar, som bara bryr sig om pengar.

Han pjäxor dom är allt förstora, skidspåret är för långt. Skulle vinna med förlora, vasaloppet gång på gång. För kullan hon med kransen, hon var hans kärlek, tro och hopp. Första pris och sista chansen att komma ur sin vasaloop. 
Att få en krans runt halsen, pensionsavgång och vederlag. 
Ja, han svalde hela valsen, bara stå ut ett litet slag. 

Gubben körde uppkört spår, jobba som fan, sov och drack. Längtan molar till ett magsår, small till en hjärtattack. 

Jag lånar hejvilt av både Strindberg och Stefan Sundström. Så slipper ni anmärka på att jag är en simpel tjuv, jag erkänner, spöstraff och femtio rapp på min bara blodiga rygg.

Jag vill ha vackra solnedgångar vid havet, troll och älvor, krumma ryggar och magiska örter.


                                                                                       -Stefan Sundström, Troll och Älva

Så ruskigt bra, så talande. Så känslosamt, så smärtsamt med onda törnrostaggar som sitter djupt i hjärtat.
Det är vackert och gör ont.

På berget sitter en man, en grubblande man som undrar och frågar. Frågar sig själv vad och varför. En man som inte förstår men fortsätter fråga sig själv till vansinne. Grubblandet breder ut sig som ett giftutsläpp i en bäck. Det förs vidare med strömmen och snart är den lilla bäcken, och lilla bäcken mot älven rinner, och älven rinner mot stora hav. Och aldrig mer man finner vart den lilla bäcken blev av. Men giftet finns kvar.

Nu svamlar jag bara en massa, en kantig dystervals. Fumlig, ful och dyster. 

Nu lät det väldigt grått och det kanske är så det är om jag börjar fundera och analysera, men vardagen är dräglig och det är sällan jag tänker efter. Det är tacksamt att stänga ut sig själv ifrån omvärld och sin inre värld. En enklav i mitt sinne. Omgärdad av det smetiga, trista gråa men ack så lyckligt ovetande och bekymmerslöst.


Din kjol var tom, du var någon annanstans. Svårt att sova utan hjälpmedel inatt, somna lycklig.
Det är en gåva att få sova som ett barn, somna lycklig.

Silverek ek och knölbegonia.