Lite uppdatering.

Blev ingen karateträning igår, mitt knä har pajjat, silvertejp funkar inte. Vila är medicinen.

Vette tusan vad som hänt, smärtar som fan emellanåt, under belastning, annars är det smärtfritt.
Mystiskt. Men det är nog överansträngning, kanske en inflamation.

Nu ska jag äta frukost och skynda mig på jobbet. Tjibbiihoo!

Godafton! Det var sex månader sedan nya ord och meningar fick se dagens ljus på denna sida. Det kändes ganska vemodigt att tänka på den ofantliga inaktivitet som har härskat och söndrat i detta dystra hörn av universums minsta återvändsgränd, min blogg. Nu är det nya tag, nytt liv och allt ljus på mig. Dags att göra mina sporradiska besökare förvånade för hör och häpna, det finns fortfarande besökare på denna blogg. Jag förstår det inte, ni förstår det inte och besökarna, vilka förvisso torde vara de (er) som jag syftar på i det föregående "ni", förstår det inte. Men det är iochförsig ganska svårt att förstå allting i denna krummelur vi kallar livet.

Så, sex månader, tre årstider och många par kalsonger senare. Vad har då hänt? Ptja, inte så jäkla mycket faktiskt. Jag är fortfarande gropgrävare, jag är fortfarande kille, om någon tvivlar så kan jag tillhandahålla relativt obestridliga bevis, jag är fortfarande singel och trivs fortfarande med det. Men visst, lite riktigt pirr i magen vore inte fel, just nu är det mest hungerpirr och kaffemage som jag känner av. Fast det har funnits ett litet pirr emellanåt, men det är ett lågprofilsprojekt i nära nog vilande form och nog om detta. Det är en flytt alldeles runt hörnet och det ska bli ofantligt skönt. Jag kommer nu bo centralare än tidigare, det vore iofs väldans svårt att bo mer ocentralt än jag gör nu, ett isflak i kaspiska havet är nog vart man landar i annat fall, fast det faller på sin egen orimlighet, och då talar jag inte om vattentemperatur och förekomsten av isflak i kaspiska havet utan om problem med exporttullar på isflak, skattetekniska skäl och frågeställningen om vilka sjödirektiv ett isflak skulle gå under. Sedan vet jag inte hur Panama förhåller sig till att flagga ett isflak. Om någon besitter kunskap om detta kontakta mig gärna för rådgivning.

För att återkoppla till tidigare inledning av stycke; Jag tränar fortfarande för lite, äter för onyttigt och är alldeles för bra för de flesta. Däremot är jag inte förbrukad. Om än periodvis förödmjukad, men det är förbehållet de förundransvärda. Föga förvånansvärt fungerar fortfarande min förbryllade hjärna faktiskt fantastiskta fint. Den förmår sig dock förhållandevis ofta fastna i något slags fascination över F. Förbryllande.

Livet som sådant då, jodå. Helgen var trevlig. Lugn fredag, lördag åkte jag nordväst till Sollefteå och hälsade på Nina, Anna och alla andra underbara människor där uppe. Ruskigt trevlig, riktigt rolig och fantastiskt fin helg. Tack för den vänner! Julmaten var alldeles för god, och det är något man i regel bara säger men den här gången var det sant, jag dog nästan mättnadsdöden. Ni som läst "Petter och hans fyra getter" har sett den fantastiska illustrationen av trollet när han ätit alla getter, eller om han trampade över kanten på ett stup. Hur som helst, så som han kände sig när han sprack, så kände jag mig inte. Men det var farligt nära. Skulle jag använde en måttenhet för att beskriva hur nära, då hamnar nog en yoktometer rätt nära, dvs tio upphöjt till minus 24, alltså en kvadriljondel av en meter eller 0,000 000 000 000 000 000 000 001 meter. Noll komma nollnollnoll nollnollnoll nollnollnoll nollnollnoll nollnollnoll nollnollnoll nollnollnoll nollnollen meter. Rätt lite, om någon frågar mig så säger jag att det är tillräckligt nära minst för att vara minst. Mindre än vad som brukar vara kvar i ett Pringles rör, mindre än vad som är kvar i en glassbytta efter att jag varit i farten. Mindre än mängden könshår på en nyflamberad bergsget i en lavaström och det, mina vänner, det är ganska lite.

Ajjdå, nu spårade jag ur. Men kvällen var ruskigt trevlig. Får se om man kan bjuda på bilder framöver, har tyvärr inga i min ägo utan är utlämnad till andras generösitet. Söndagen var lite småseg men fyrtiotvåttusenåttahundrafemtiosju koppar kaffe senare var jag i duglig form.

Dagen som sådan har inneburit jobb, slit och släp. Tok, skojj och stoll. En helt vanlig dag på jobbet. Sjuka skämt, skällt på gubbar som gått mitt i vägen, jag är lugn och harmonisk i trafiken bara gubbhelveten håller sig ur vägen. Har man automatisk rätt att gå mitt i vägen, där jag ska köra, när man fyllt sextiofem och inte har bättre för sig? Slutar man då flytta sig för bilar? "Oj, det kommer en bil, bäst jag skyndar mig att gå ivägen där han ska köra!" Tre gånger gjorde gubb-*piiiiip* det, eller ja, kanske var det under tre sekunder om jag rannsakar mitt minne, men jag tror han hörde mig. Har jag tur dog han av hjärtattack och slutar gå mitt i vägen. Men när dagen kommer och porten till den stora strippklubben står öppen, Heliga Pelle ska låsa upp grinden, då kommer säkert den där gubb-*piiiip* att stå där och vara ivägen igen. Då kommer jag inte skrika och gorma, då kommer jag knyta en lämplig klädhängare av hans gloria och hänga upp gubbfan på den. Jag tål inte sävliga människor, stanna hemma om ni inte kan hålla er ur vägen eller åtminstonde försöka underlätta för andra. Nej nej, tanter och gubbar som har gått i pension och har hela dagarna på sig. Dom ska vara ute preciiiis när jag är ute och egentligen inte alls har bråttom men försöker få det att se ut som så. Bah! Dummheter!

Jag är en vrång gammal gubbe. Någon som har ett botemedel? Godafton för denna gång. På återseende.