Lite så känns det emellanåt, som att cykla Tour de France på en frigolitcykel som faller sönder i smulor.

Det slog mig precis, fan, mitt liv är in i helvete trist. Mestadels för att jag saknar motivation just nu.
Det har inte hänt ett förbannade dugg i mitt liv på över ett halvår, nåja, nytt jobb och så, men inget verkligt uppfriskande. Det är, i stort sett, samma tråkiga vanor och mönster. Träningen har gått åt helvete. Åre Extreme Challenge blev det inget av pga diverse anledningar. Blä!

Jag behöver energi, energi så  att jag orkar slutföra alla miljarder saker jag tagit på mig, energi så jag orkar umgås med mina kära vänner medans jag har några kvar. 
Jag håller som bäst på att gräva ner mig i jobb, rent av dränka mig, varför gör jag så?
Förmodligen för att inte ha tråkigt, för att inte ha tid att märka hur tråkigt, trögt och torftigt mitt liv är.

För det är så det känns, torrftigt, trist och trögt. Det händer inget roligt, visst är det roliga episoder och en
del glada stunder, men ingen lycka. Det saknas något. Uppskattning? Kanske det saknas, tar allting för givet.

Rastlös, sur och vrång, vill gråta, skrika och bråka. Ett fullkomligt kaos.

Och där mitt uppe i alltihopa trampar jag vidare med spänstiga tramp på min frigolitcykel med kurs rakt emot avgrunden. Vad jagar jag? En kollaps? Se vem/vilka som ens skulle märka det? Nån?

Och där stod han alldeles ensammen mitt i det stora folkhavet och kände sig väldigt isolerad ifrån omvärlden. 
Ett mellanting mellan självvald distans och ofrivillig isolering...Står ensam kvar på tå...