Vad är det med oss (jag räknar in mig själv också, är det okej?) människor egentligen?

Varför ska vi alltid tycka en massa utan att ha alla kort på bordet? Ha en fruktansvärd massa åsikter om hur man ska navigera utan att ha vecklat ut kartan och bestämt sin position eller ens sneglat mot målet?
Varför vet alltid den som sitter bredvid och serpå hur saker ska göras rätt? Varför vill alla vara livskonsulter?

Jag fick för något år sedan definationen av "konsult" förklarad för mig, av en konsult, den var klockrent träffsäker och lyder som följer: "En konsult är någon som berätt för dig hur du ska göra det jobb dom själva inte klarar av att göra"

Jag vill inte lyssna på några så kallade "råd". Jag känner min situation och vet vem jag är och hur jag fungerar. Har ingen lust alls att vara social. Inga ambitioner att vara det heller. Sitta och försöka vara trevlig när jag heldre sitter på en stubbe i skogen och dricker kaffe, kommer inte på fråga. Då blir jag en hycklare och det tänker jag inte vara.

Däremot inte sagt att asocial är samma sak som isolerad. Eremit på ett berg i skogen är jag bara på fritiden, som förövrigt inte existerar i min värld för tillfället. Men det är själv valt och ej något att klaga på.

Nu badar jag i norrländska vattendrag.