Andra inlägget, fan vad improduktiv jag är. Totalt oinspirerad. Fixa mig ett ligg!

Låt oss börja med inspiration, vem fan kom på det? Varför ska man behöva inspiration? Varför finns det inte inspiration och kreativitet på refill-påse? Man kan köpa allt på refill nuförtiden, undantag finns och mer om dessa senare, men varför inte inspiration? Det är klart, det skulle förmodligen narkotikaklassas och vara farligt beroendeframkallande men vem bryr sig? Ge mig inspiration på refill! Tvättmedel, tvål och tandtråd finns alla på refill, varför? Är det för att det är "fräscha" saker? Om det måste vara så satans fräsch, fixa ett fräsch refill-ligg åt mig då, jag skulle behöva en sexlivs-refill. Fräscht vore bra.

Förändring, vi söker alla efter förändring på något sätt, ständigt denna jakt efter något bättre, något flashigare, något roligare. Inget fel med det men varför är allt så fruktansvärt hysteriskt? Varför kan vi inte bara andas någon sekund, lite eftertanke, lite lugnare, lite smartare. Vore det så 
hemskt om vi faktiskt visste varför vi  har så satans bråttom med allt? Jag personligen skulle aldrig någonsin fundera på varför jag gör något, jag är spontan, det bara händer. Men vi är fruktansvärt dåliga på att se det positiva. Har vi svenskar något satans komplex vi lider av? Något "Hej jag har det ganska bra men jag tycker så satans synd om mig själv och tycker alla har det bättre än mig. Alltså måste jag försöka få det bättre än dom" komplex? Andas för helvete! Men fixa ett ligg åt mig först.

Tristess, dessa vassa klor som kommer krypande över vardagsrumsgolvet och kravlar sig upp i soffan där en inte ont anande Johan ligger och slökikar på tv. Detta monster, denna otäckt otäcka varelse som påverkar en så läskigt starkt, tristessen! Om vi ska försöka oss på att visualisera detta kreatur som i tid och otid hemsöker oss alla: Tänk dig stort, lurvigt och lila. Snälla oskuldsfulla hundögon som ser lite sömniga ut. Fluffig, varm och mysig päls som man bara vill klappa lite på och kela med. Vad vi inte ser vid första anblicken är de omsorgsfullt indragna sylvassa decimeterlånga klorna och de där hemska hörntänderna som så gärna vill borra sig in i någon lämplig ven i halsen. 
Varför går vi med på att denna varelse ska få komma och slå klorna i våra lår, hugga oss i halsen och ständigt dyka upp när man minst behöver det? Äsch, jag snackar skit. Ge mig ett ligg!

Tragiskt inlägg? Ja, men ge mig ett ligg!


Okej, nu blir det lite seriösare, hur det nu ska gå. Alla som känner mig vet att jag inte kan vara seriös.
Dagen har varit som vanligt. Vaknade vid nio, arbetssökande bidragstagare som man är har man lyxen att kliva upp när man vill, funderade på en skidtur, åt en rejäl frukost, klädde på mig och öppnade ytterdörren. Inser snabbt att jag borde tagit på mig simfötterna och cyklopet istället. Det regnare i någon sorts odefinerade snöform. Snorkla igenom ett skidspår? Nje, tar det imorgon så jag hinner leta fram flytvästen. Kryper ner i sängen och somnar om. Vaknar vid tolv och inser att jag borde städa lite och diska undan, gör jag det? Inte en sportkeps. Dricker en espresso, kollar mailen och somnar i soffan. Mest produktiva jag gjort idag är att vara lite datasupport åt min lokala bilbyggare och gått igenom lite papper med honom.

Nu sitter jag här med laptopen i knät och kikar på What about Brian, fan vad jag gillar den serien. Men skit i det. Ge mig ett ligg!

Godnatt!